FRI FRAKT ÖVER 495 KR*
PRISGARANTI
ÖVER 125 ÅR I BRANSCHEN
Designporträtt
Glasklar känsla
När visste du att du ville bli formgivare? – Det visste jag nog aldrig, jag började på textilinstitutet i Borås efter gymnasiet. När jag arbetat några år på herrekipering insåg jag hur mycket mer omsorg plaggen får på den sidan, jämfört med damsidan. Men trots det kände jag att det var för tvådimensionellt och att jag var mycket mer tredimensionell. Jag började på Orrefors glasskola och sedan ledde det ena till det andra.
Hur skulle du beskriva din design? – Det är en svår fråga. Jag får ofta höra att min design är minimalistisk men så skulle jag inte själv beskriva den. Proportionerna är viktiga för mig, de måste sitta. Med det menar jag inte att proportionerna ska vara perfekta utan tvärtom, att de skaver lite.
Vem är din förebild? – Det finns många och ingen. De som går sin egen väg och gör sin sak vare sig det är i tiden eller inte tycker jag är duktiga. Vilken produkt är en riktig Seth Andersson-klassiker enligt dig? – De flesta skulle nog säga att det är Daggvasen för Svenskt Tenn men jag håller inte riktigt med. Kanske är det de enkla drivna glasen. De är lite tjockare och har en mjukhet som gör att man känner hantverket när man dricker ur dem. Det lilla glaset Balja Snaps är ett bra exempel.
Vad anser du vara det bästa som du har gjort? – Det bästa jag gjort finns nog inte. Det kan vara något för stunden men sedan kommer ett annat projekt upp och allt börjar om. Där av har jag svårt att välja ett särskilt föremål.
Vad ser du som ditt genombrott? – 1995 gjorde jag ett samarbete med möbelföretaget CBI och tog fram två uppsättningar av cylinderformade glas. Dessa set visades på Milanomässan och fick ett uppslag i magasinet Abitare. Det var nog en öppning för mig.
Vad är det viktigaste du har lärt dig? – Det är att lita på min intuition och våga säga nej eller ja. En annan lärdom jag gjort är att saker måste få ta tid. Många vill att processen ska gå väldigt fort men att forma något som lever länge tror jag kräver sin tid och genomarbetning. För mig är det viktigt att skynda långsamt.
Det absoluta drömprojektet? – Jag gör roliga uppdrag hela tiden och har inte något speciellt drömprojekt. Men att jobba långsiktigt med ett välfinansierat projekt och känna att man får ersättning hela vägen – från skiss till färdig produkt – och möjligheten att få det resultat som man verkligen önskar, det är ett drömprojekt.
Vilken är den finaste komplimangen som du någonsin fått? – Jag gjorde några lotusformade skålar för Relation 1998. På pressvisningen för dem var det en finsk kvinna som tackade mig för att någon äntligen gjort kärl som passade för fotbad. Det var befriande att hon inte såg skålarna gjorda för mat, eller som något man ställer på hyllan. Jag älskar när brukaren tar över föremålet och gör det till sitt.
Om du bara fick leva med ett av dina föremål, vilket skulle det vara? – Just nu är det karaffen Ponny som jag gjort för Skruf. Den står alltid på bordet både hemma och i ateljén. Vilken sak, som inte är din egen, önskar du att du själv hade formgett? – Oj, det finns massor.
Vilken ung förmåga tycker du att man ska ha lite extra koll på? – Jag tycker att det finns många fantastiska begåvningar. Men det gäller att kunna hålla ut och arbeta vidare. En hit kan bli otroligt bra men det är inte lätt att orka jobba på trots att det går upp och ner. Jag gillar synsättet de har i Japan, där ser man på konstnärskap ur ett längre perspektiv.
Vad arbetar du på just nu? – Tillsammans med Matti Klenell, TAF Arkitekter och Stina Löfgren arbetar jag med restaurang, bar och kafé på nya Nationalmuseum. Det är ett stort projekt på många nivåer som ska stå klart till 2018.
Ur c/o Svenssons hösten 2017
