Glas som utmanar & berör – möt formgivaren Hanna Hansdotter

Allt började med ett tv-program om glasblåsning

I en ateljé belägen i Kosta glasbruk har glasblåsaren och formgivaren Hanna Hansdotter sitt kreativa centrum. Med sina många uppmärksammade glasobjekt har Hanna tagit sin plats som en av vår tids framstående formgivare. Men vem är personen bakom det färgsprakande glaset och var vägen till glasriket verkligen spikrak? Hennes svar dröjer inte länge.

- Nej det var det verkligen inte utan jag hade nog en ambition om att göra något praktiskt där man får skapa med händerna, något jag alltid gillat att göra. Men det var en ganska lång omväg innan jag kom dit. Under många år bodde jag i Oslo där jag arbetade på en bensinmack och hade under en tid levt ett ganska stökigt liv, berättar Hanna. Men en dag tog livet en oväntad vändning.

- Det var under ett besök i min mammas sommarstuga som hon sa till mig att ”nu måste du nog göra något”. Och just då när vi satt framför tv:n visades ett program om glasblåsning. Jag pekade på skärmen och sa ”det där får det bli”. Så att jag blev glasblåsare är verkligen en ren slump. Jag hade ingen aning om vad det innebar men det kändes tillräckligt knäppt och spännande, berättar Hanna med en härlig öppenhet.

Samarbetet med Kosta Boda & brukets betydelse

Under vårt samtal kommer vi in på samarbetet med det småländska glasbruket Kosta Boda som i generationer försett hem världen över med svensk glasdesign där tradition förenas med nya, moderna och spännande uttryck, något som klingar väl med Hannas uttrycksfulla glasdesign. Det är tydligt att Kosta glasbruk har en speciell plats i Hannas hjärta och den varma känslan går nästan att ta på när hon berättar om sin relation till bruket.

- Min relation, eller mitt emotionella band till Kosta Boda och industrin är väldigt stark. Att skolan jag utbildade mig till glasblåsare vid, ligger mitt över vägen till bruket där mina saker i dag produceras är speciellt. Redan efter ett par veckor under utbildningen var vi inne i hyttan och gjorde praktik, då var man ju rent av oduglig, säger Hanna med ett skratt.

- Jag bryr mig mer och mer om bruket och om industrin men framför allt alla människor som arbetar här. Jag känner ett ansvar och att vi gör något tillsammans och att alla är lika viktiga. Det finns verkligen den där kollektiva känslan där som jag kan sakna väldigt mycket när jag jobbar ensam, för då är jag instängd i min ateljé hela dagen utan att träffa någon, fortsätter Hanna.

Betydelsen av taktila ytor, kropp & feminism

Efter att ha kommit in på den uppmärksammade kollektionen Rocky Baroque som hyllats för sin design, fortsätter vi att tala om hur hennes design tycks väcka mycket nyfikenhet och frågor. Hennes glas berör, utmanar och berättar saker, men vad inspirerar henne?

- Jag skulle säga att jag är väldigt praktisk, jag måste hitta ett material eller en maskin för att komma i gång i min process, men jag har även en hel del estetiska ramverk som jag förhåller mig till. Jag vill genom mina objekt säga saker och det kan handla om mönster, arkitektur och kropp, men även feminism, förklarar Hanna.

- Men för mig är det också minst lika viktigt hur sakerna görs och inte bara hur de ser ut.

- Inspirationen, ja den hämtar jag från allt möjligt det kan vara en vacker yta, en fisk på Instagram eller en person som utstrålar mycket, ja det kan vara vad som helst egentligen, berättar Hanna med ett leende efter en stunds funderande.

Vi fortsätter efter en stund att prata djupare om vad som inspirerar Hanna och kommer in på varför viktiga frågor som feminism och kropp präglar det hon skapar. Det märks att det finns ett stort engagemang i dessa frågor och att det är något som genomsyrar mycket i det hon gör, men hon förklarar även vikten av taktila ytor och att skapa något som inte går någon obemärkt förbi.

- Jag vill skapa verk som utmanar sin kontext och där kommer ju glaset från en ganska stark tradition. Jag har genom åren tänkt ganska mycket på bland annat konstnären Stina Wollter som beskriver kroppen som ett ”formäventyr” och det tycker jag är ett sådant himla fint sätt att se på kroppen för den är ju superpolitisk men det är också en form som jag tänker mycket på i mitt arbete, förklarar Hanna.

- Jag vill att mina verk ska vara taktila, att det ska finnas en kroppslig närvaro som på något sätt kan kommunicera med sin mottagare. Därför är det viktigt att det finns en yta på mina produkter och det är därför jag nog aldrig kommer att göra släta saker, fortsätter Hanna.

- Det jag skapar ska även säga något och inte bara vara någonting fint. Genom att se spår av produktionen som på Rocky Baroque får man något auktoritärt, som varit med och stört ordningen liksom.

Det är svårt att i samtalet inte beröra ämnet framgång då Hannas kollektioner och objekt fått mycket uppmärksamhet och belönats med prestigefyllda priser. Men vi börjar förstå att hon inte är en person som söker sig till rampljuset, tvärtom så är hon kanske lite mer av en blyg person vilket blir en kontrast till hennes mer extroverta design. Men framgångarna har såklart varit betydelsefulla och öppnat dörrar till både nya platser och möjligheter. Så frågan är, vad är hon själv mest stolt över?

- Jag är väldigt stolt över Rocky Baroque, den var verkligen jätterolig att göra och den är dessutom fin att titta på, superskulptural och funktionell. Det har tagit lång tid och processen har varit komplex men det är bara roligt och det får gärna vara lite jobbigt och dyrt, säger Hanna och skrattar.

- Att ha fått priser och utmärkelser är väldigt kul och ett fint sätt att bli bekräftad på men jag är ingen person som gillar att stå i rampljuset. Men det känns kul att ha gjort något som uppskattas och att man får möjligheten att jobba med välkända gallerier i New York, det blir man ju glad av, fortsätter Hanna lite mer blygsamt.

- Sen är jag väldigt stolt över det tekniska arbetet jag har gjort, att jag har lärt mig att svetsa och att jag har utvecklat glaskonsten på något sätt, kanske gör det att man kan vara en förebild för andra?